carl jonsson

Den stränge folkskolläraren Carl Jonsson i Edshult

Sidan upprättad 2010-07-22.

Carl Jonssons minne börjar nog blekna hos edshultsborna allt eftersom nya generationer avlöser. Tyvärr finns det inte så många positiva omdömen om honom bevarade. Han var känd som en oerhört sträng skollärare som plågade barnen fysiskt och psykiskt, men även som berusad kantor och som en kommunalpamp som skrev protokollen i förväg. Han ingav respekt och rädsla. Här är berättelsen om honom, författad av ett av hans barnbarnsbarn, som letat i arkiven och pratat med dem som har något att berätta. Carl Johan Jonsson föddes 1858 i byn Stora Sälleryd utanför Ekenässjön i Vetlanda socken. Han växte upp med tre systrar vilka alla emigrerade till Amerika och en äldre bror som också blev folkskollärare. Läraryrket var ett av få intellektuella val som en bondson kunde göra och hade råd med. För intagning i seminarium fordrades blott att man var 16 år och begått nattvarden. Carl utexaminerades från folkskollärareseminariet i Växjö i maj 1881.

Carl Jonsson söker sig till Edshult

I Edshult hade den relativt nytillträdde folkskolläraren Nils August Rehnström emigrerat till Amerika sommaren 1881. Samtidigt hade den mångårige organisten och klockaren Anders Pettersson till följd av försvagad syn blivit tvungen att söka en vikarie. Den förenade organist/klockare- och folkskollärartjänsten i Edshult var därför nu ledigförklarad. Vid ansökningstidens utgång fanns två sökanden: C.Jonsson från Vetlanda och G.O.L.Lindqvist från Ornö. Då Lindqvist inte infann sig till organist- och lärarproven valde kyrkostämman Carl Jonsson till socknens ordinarie folkskollärare och vikarierande organist/klockare. Vikariatet för den senare befattningen gällde så länge som den ordinarie organisten/klockaren Pettersson levde. Samtidigt ålades Jonsson att under vikarietiden avlägga organistexamen. Carl Jonsson tillträdde tjänsten den 7 augusti 1881 och var då snart 23 år. Lärarbostaden låg i Sockenstugan mitt emot kyrkan. 1882 gifte han sig med hemmadottern Christina Johansdotter från Skog, en flicka som han kände sedan uppväxten och skolåren.

Carl Jonsson blir kommunalt aktiv

Carl Jonsson engagerade sig snabbt i de kommunala angelägenheterna och blev ledamot i kommunalstämman och i kyrkostämman. I dessa stämmor kom han att verka i närmare 40 år. Han var tidvis även ledamot i kyrko- och skolrådet. Vid en extra kommunalstämma 1885 skulle man välja ny ordförande då den tidigare hade hoppat av. På förslag fanns hemmansägaren Gustaf Peterson i Sjöarp, Per Johan Karlsson i Kållstorp, skolläraren C.J.Jonsson i Edshult och inspektor A.L.Nydahl på Edshults säteri. Efter omröstning erhöll Nydahl 623 röster och Peterson 302 röster. Men då erinrade sig ordföranden att såväl Nydahl som Peterson resterade med förfallna kommunalskulder, varför de inte kunde anses vara valbara. Stämman utsåg då enhälligt Carl Jonsson till ordförande under åren 1885-88. Tre ordinarie kommunalstämmor hölls varje år. Den första stämman (i mars) behandlade föregående års räkenskaper och förvaltning samt val av landstingsmän. Den andra (i oktober) beslutade om kommunens kommande utgifter och inkomster. Den tredje (i december) granskade fyrktalslängden (skatte- och röstlängd), debiterings- och uppbördslängden samt valde personer till olika befattningar inom kommunen. Carl kom senare att vara kommunalstämmans ordförande ytterligare en fyraårsperiod, nämligen 1913-16. Efter några års boende i Sockenstugan arrenderade Carl gården Håkarp, en gård med stora åkrar, vilken han drev med hjälp av tjänstefolk. I Håkarp bodde familjen till 1891.

Ifrågasatt tjänst - avsked och återval

När den ordinarie organisten/klockaren Pettersson avled 1886 hade vikarien Carl Jonsson ännu inte avlagt organistexamen, vilket hade ålagts honom vid anställningen 1881. Denna uraktlåtenhet kom att vålla honom besvärligheter. Skolrådet beviljade honom tjänstledighet till den 1 maj för att avlägga examen och kyrkostämman förlängde hans anstånd till 1 juni. Ledamoten i kyrkostämman Albert Nydahl accepterade dock inte kyrkostämmans beslut om förlängt anstånd utan besvärade sig till domkapitlet. Domkapitlet behandlade ärendet i augusti 1887. Först konstaterade man att församlingen beslutat att organist/klockare- och folkskollärartjänsterna skall vara förenade och att Carl Jonsson vid tillsättandet av dessa tjänster 1881 inte varit kompetent till organist- och klockarsysslan. Av det skälet borde hans ansökan inte ha upptagits bland förslagen och församlingen hade genom sitt beslut överskridit sina befogenheter. Beslutet att tillsätta Jonsson ansågs därmed ogiltigt. Domkapitlet förordnade att den förenade organist/klockare- och skollärartjänsten i Edshult skulle ledigförklaras på nytt. Därmed var Carl Jonsson helt enkelt uppsagd från sin tjänst.Vid en efterföljande kyrkostämma diskuterades hur skolan skulle upprätthållas till dess en ordinarie lärare blivit tillsatt. Beslutet blev att detta skulle ske genom vikarie. Som vikarie antogs Carl Jonsson. Vid en senare kyrkostämma dryftades organist- och klockaresysslans upprätthållande under vikariatstiden och man beslöt att uppmana Carl Jonsson att åtaga sig vikariatet, vilket han gjorde. I praktiken fortsatte alltså Carl Jonsson att tjänstgöra som socknens folkskollärare och organist/klockare, låt vara i egenskap av vikarie till sig själv.

Så utlystes de förenade tjänsterna. Tre sökanden anmälde sig: organisten/skolläraren Lindgren i gotländska Burs, organisten/skolläraren Ternblad i Vetlanda samt vikarien på stället Carl Jonsson. Skolrådet ansåg alla sökanden vara kompetenta. Lindgren ansågs visserligen något mer meriterad än de övriga, men då Jonssons betyg var högre beslöt skolrådet att föreslå honom i första rummet. Då Ternblad samtidigt hade sökt plats i en annan församling blev han struken. Uppenbarligen ville man fortsatt ha Carl Jonsson. Vad Nydahl kan ha haft för synpunkter vet vi inte, han hade nu flyttat från socknen. Val förrättades vid extra kyrkostämma den 16 december 1888. Carl Jonsson erhöll 1.397 röster och Lindgren 878 röster. Carl Jonsson valdes därmed till församlingens organist/klockare och folkskollärare med tillträde 1 jan 1889. En stor seger för Carl, även om hans pensionsgrundande anställningstid kom att reduceras (räknades från 1889 i stället för 1881).

1892 köpte Carl Jonsson en avsevärd andel av Edshults säteris ägor, nämligen fastigheterna Kianäs 2¼ mtl frälse och Sutarp ½ mtl frälse. Han blev därmed en av de största jordägarna i socknen. Endast säteriet och gården Norrsånna hade ägor i samma storleksordning. Socknens största jordägare dominerade helt de kommunala besluten. Carl Jonssons status kan även utläsas av röstlängden för 1915. Där framgår att hans skatteförmåga gav honom rätt till 15 röster. I socknen fanns endast två personer med fler röster; nämligen Karl Andersson i Åsa med 17 röster och Hans Jonsson Gelong på säteriet med 16 röster. Därefter kom bergsingenjör Blomberg i Norrsånna och fanjunkare Jonsson i Tingstad.

Carl Jonsson som folkskollärare

1842 hade den obligatoriska folkskolan införts i Sverige och alla socknar skulle ordna skollokaler och anställa lärare. Inledningsvis var folkskolan fyrårig, men blev snart sexårig. Den bestod av småskola (klass 1-2), storskola (klass 3-6) och frivillig fortsättningsskola (klass 7-8). Skolpliktsåldern var 7-14 år. Bland ämnena fanns läsning, räkning, skrivning, teckning, geografi, historia, kristendom samt gymnastik med lek och idrott.

Inom Edshults skoldistrikt fanns två lärartjänster; en folkskollärare och en småskollärarinna. Skolan var flyttande, dvs undervisningen bedrevs tre månader i en skola i taget. De tre skolhusen låg i Edshult (den s k kyrkskolan i Sockenstugan), Vickenstorp och Gumarp. 1904 inrättades en fast mindre folkskola i Gumarp. Den flyttande folkskolan, där Carl Jonsson och Ada Widén tjänstgjorde, bedrevs fortsättningsvis i kyrkskolan och i Vickenstorp som växelvis var folkskola och småskola. Lärarna hade sina ordinarie bostäder i Sockenstugan, vardera om två rum och kök. När de bedrev undervisning i någon av de andra skolorna fanns det möjlighet att bo där. Carl Jonsson föredrog att konsekvent promenera de 7 km till skolan, endast i undantagsfall blev det häst och vagn.

Som lärare var Carl Jonsson barsk och höll hårt på disciplinen. Han hade total kontroll i klassrummet och minsta förseelse bestraffades. När klackjärnen skrapade i golvet visste barnen att det var dags. Gustav Nilsson berättar i ”Edshult i gången tid” om sin skoltid med Carl Jonsson som lärare som här följer i urval (troligen avses åren 1913-17):

I småskolan var lärarinnan Ada Widén alltid lugn och behärskad men visst kunde det förekomma örfilar eller luggning i håret någon gång, men det var i undantagsfall. - - - Man visste att det skulle bli helt andra dagar i storskolan. De som gått åren förut berättade gärna vilka som fått stryk den dagen om man träffade dem på hemvägen.

C.J.Jonsson som bodde i Kidanäs - - - gick varje morgon och afton sträckan Kidanäs-Vickenstorp och åter, sammanlagt ca 13 km tur och retur. När han kom på morgonen gällde det att vara inne och läsa på läxorna, och när han tog i dörren skulle alla resa sig i bänkarna där vi satt två och två i varje bänk. Hans hälsning var alltid ”Morrrn!”

Jag hade mitt på timmen tecknat slut på min ritbok och skulle just gå fram till C.J. och köpa en ny men innan jag steg upp höll jag den fullskrivna boken en aning på sned mot min kamrat i bänken för att visa att den var slut. Mer behövdes inte, på några sekunder hade jag C.J. över mig. Som en glupande ulv höll han mig i ena örat medan han med andra handen hackade mig på andra örat med en stålkantad linjal en god stund. Denna linjal var i flitigt bruk, ofta slog han med den på öronen tills det blödde.

 

Han hade alltid grova läderskor med klackjärn och hans favoritställning var att sitta med benen rakt framsträckta under katederbordet och om den allra minsta småsak hände i salen som t ex om någon viskade något till en kamrat eller vände sig om och tittade utåt vägen, rev han till sig fötterna med ett olycksbådande rasp och nästa sekund var han över syndaren med sin stålkantade linjal. Detta brak som uppstod när C.J. hastigt drog klackjärnen över det slitna trägolvet gick som en rysning genom alla barnen. Ingen visste vems tur det var denna gång. Om jag säger att alla skolbarnen fick leva i ständig skräck för C.J:s raseriutbrott så överdriver jag inte. Ett knep som han varje år lurade nykomlingar med var att sitta med båda händerna för ansiktet och låtsas att han sov men i själva verket såg han mellan fingrarna om någon tog sig friheter t ex att viska något till en kamrat och då var inte örfilen eller linjalen långt borta.

Min mor som även gått sina skolår för C.J. berättade att han i yngre år varit en human och vänlig lärare som t o m en tid visat ett gudfruktigt sinnelag men övergivit detta och alltmer hemfallit åt spritmissbruk. Långt före min skoltid hade C.J. enligt vad min mor och flera andra personer berättat, slagit en pojke från Kolstorp med sin käpp så länge han orkade varefter han kastade pojken ifrån sig över en bänk så att pojken bröt tre revben. Pojkens förseelse var helt obetydlig och nu blev det skolrådssammanträde och det kom yrkande på att C.J. skulle avsättas från tjänsten men han hade inflytelserika vänner så det stannade vid en varning.

Det värsta jag såg under min skoltid ifråga om aga var när en pojke satt en knappnål med spetsen upp i en kamrats bänk. När denne kom in och satte sig ner stack han ju sig på nålen och skrek till ett utrop. C.J. som var mycket lyhörd var ögonblickligen inne i skolsalen och fick snart klart för sig orsaken till skriket. Han slängde upp pojken som anbringat nålen på bänken och gav sig på honom med sin grova med små knaggar försedda promenadkäpp som han använde när han gick mellan Kidanäs och skolan. Den arme pojken gav upp hemska vrål men C.J. gav inte upp förrän han var utmattad. Dagen därpå kom inte pojken till skolan men istället kom en släkting till pojken och det blev ett över två timmar långt samtal inne i kammaren. Besökaren var f ö en gammal vän till C.J. Från den dagen fick pojken vara ifred. Aldrig några läxor eller frågor eller någon aga av något slag. Det var som om han inte hade existerat i skolan, men han skrev sida efter sida i sina böcker men det var aldrig någon kontroll av vad han skrev.

Man frågar sig vad som kunde vara orsaken till C.J:s obehärskade ilska och raseriutbrott, men det var troligen hans med åren alltmer tilltagande spritmissbruk. Man kan också undra varför inte prästen som då var högsta befälet över socknens skolor ingrep. Inte heller skolinspektören kom till skolan någon gång på fyra år. Säkerligen var C.J. så självrådig att han inte tog hänsyn till vare sig präst eller inspektör och då ansåg de att det var lugnast att ej besöka folkskolan. Till småskolan däremot kom inspektören och prästen varje år. Även socknens ärende styrde C.J. och det sades att när han ledde kommunalstämmorna var han så säker på utgången av frågorna att han skrev protokollen färdiga innan han gick till stämman”.

Gustav Nilsson överdrev inte. I ett kyrko- och skolrådsprotokoll från 1889 hittar vi följande: ”Tillfölje av hos Pastor gjord anmälan att skollärare C.Jonsson brukar aga barnen medelst slag i huvudet samt att en flicka från Svantorpet t o m därav fått blånader och minnet förlorats, vilkets sistnämnda sorgliga förhållande enligt skrivet brev från doktor A.Wiborgh i Eksjö till pastor, äger all sannolikhet för sig och flickan av honom totalt förbjudits all läsning under en längre tid, var skolrådet sammankallat liksom och skolläraren var närvarande. På Pastors tillfrågan medgav läraren att han vid lindrigare förseelser brukar bestraffa barnen medelst slag av linjal eller hand ”för örat” emedan det icke var förenat med ”någon fara” samt brukar ”uppigga” barnen medelst nyp i öronen eller luggning. Pastor förhöll läraren faran av all slags aga i huvudet och de förfärliga följder som därav kunna uppstå för t o m barnets hela liv samt det absolut förkastliga och bakvända sätt att uppigga barnen medelst nyp och luggning osv och synnerligen då Jonsson förr varit ute för de ”slå-i-huvudet-system” och då varnats av pastor och skolråd samt lovat bättring och att sluta därmed. Skolrådet i dess helhet uttalar sin förkastelse av att slå i huvudet och erhöll Jonsson en skarp tillrättavisning härför och ett absolut förbud att i framtiden låta komma sig detta till last, då varning och anmärkning måste bli följden”. Även om stränghet hos dåtidens lärare var regel överskred han uppenbart gränsen för det acceptabla. Jämfört med sin bror Pehr Gustaf, som var folkskollärare i Vetlanda, sades det i släkten att ”Carl använde rottingen och P.G. käften”.

Gustav Nilsson menar att Carl Jonsson och Ada Widén var lärare av gamla stammen och obekymrade av utvecklingen och nya lärometoder. Att så nog var fallet kan anas av protokollet från biskopsvisitationen 1915: ”Att skolväsendet i Hult de senaste åren så väsentligt utvecklats väckte H.H. Biskopens synnerliga tillfredsställelse. Detsamma kunde däremot ej sägas om skolorna i Edshult, ty dessa tarvade vittgående förbättringar”.

Carl Jonsson behandlade skolbarnen olika, och värst var det för säteriets statarbarn. Hans egna döttrar, som även var hans elever, erhöll högsta betyg i klassen och det gick även bra för storbönders barn. Det berättas att fäderna till statarbarnen ilsknade till över Jonssons stränghet. De passade på honom när han en söndagskväll återvände med häst och vagn efter helgens festande i Eksjö. Han fick helt enkelt ett rejält kok stryk i skydd av mörkret. Från denna händelse lär han aldrig riktigt ha hämtat sig.

Carl Jonsson som organist/klockare och kantor

Carl Jonsson hade även sin organist/klockare-tjänst att sköta. Bland klockaruppgifterna ingick att verkställa helgmåls- och förstagångsringning. Han var även socknens vaccinatör, underställd provinsialläkaren i Eksjö. Organistsysslan dominerade, i denna ingick att spela vid kyrkoceremonier, sköta orgeln och utveckla musikaliteten genom studier och daglig övning. I början av 1900-talet upphörde klockarbegreppet och ersattes av kantor (även om begreppet förekom tidigare) som då hade blivit titeln för en renodlad kyrkomusiker. Carl lär ”ha fått ljud i orgeln”. I en tidningsartikel berättar T.Ostwald att han och hans bror ofta följde med sin farbror, godsägaren J.A.Ostwald på Edshults säteri, vid kyrkobesöken. ”Själva predikningarna kanske vi inte hade så stor behållning av, men den högtidliga stämningen tilltalade oss, och vi njöt av sången och orgelmusiken. Den senare utfördes av kantorn, folkskolläraren C.J.Jonsson i Kianäs.”

Carl utvecklade efter hand ett spritmissbruk, vilket förde med sig en ökad lynnighet. Ett uppfångat talesätt lyder: ”Nu är hästarna i sken, nu kommer kantorn”. Vid något tillfälle ska han ha varit så bakfull att han fick krypa upp till orgeln när han skulle spela vid högmässan. När han festat på stadshotellet i Eksjö fick hästen själv styra hemfärden.

Carl Jonsson säljer Kianäs 1917

Jonssons hade tre döttrar (Agnes, Nanny och Viktoria), men ingen av dessa tog över Kianäs-gården. 1917 sålde Carl Jonsson Kianäs och Sutarp till AB Brusafors-Hällefors i Lönneberga. Han förbehöll sig huvudbyggnaden till bostad under tio år samt rätt att använda del av trädgården, hönshuset och avträdeshuset. Efter försäljningen investerade han i en fastighet i Eksjö, närmare bestämt det gamla 1600-talshuset på Norra Storgatan invid ån som kallas Hoffstedtska eller Winrothska gården. Huset var i släktens ägo till 1950.

1917 blev dottern Viktoria gravid med ”fader okänd” och födde således ett utomäktenskapligt barn. En stor skandal för socknens folkskollärare, kantor och kommunalman. Carl blev så upprörd att han hotade att skjuta dottern. Viktoria försköts från hemmet, gjordes arvlös och barnet sattes i fosterfamilj. Carl drabbades av mer sorg. 1919 dog hustru Christina som han skall ha varit mycket fäst vid. Med Viktoria försonades han dock på sin ålders höst.

Carl Jonssons sista tid

Carl pensionerades den 1 juli 1919 från tjänsten som organist/klockare och lärare. Han var då 60 år. 1920 syns han sista gången i de kommunala protokollen då han som ”ordförande för dagen” ledde kommunalstämmans möte eftersom såväl ordinarie som vice ordföranden hade förhinder. Ärendet berörde vägutbyggnad mellan Bruzaholm och Gumarp.

De sista åren vistades Carl Jonsson huvudsakligen i Kianäs. Gustav Nilsson har i ”Edshult i gången tid” beskrivit sitt sista möte 1922 med sin gamle folkskollärare: ”Jag sitter och ångrar att jag var alldeles för sträng men nu är det för sent. Allting är för sent, sa den gamle med stora tårar rinnande ner för de infallna kinderna. Jag ville ju fostra goda dugande medborgare och jag fick själv lära mig stränghet och disciplin men jag minns med grämelse och ånger hur sträng jag var. Det är så mycket jag ångrar, var det sista min gamla lärare sade med tårfyllda ögon när vi skildes för att aldrig träffas mer”. Den allra sista tiden bodde han hos dottern Nanny i Rosenfors och dog där den 26 feb 1923. Dödsorsaken var hjärtfel. Han blev 64 år.

Carl Jonsson vilar med sin hustru på Edshults kyrkogård i ”Kantor C.Jonssons familjegrav”. Han ritade själv den dominerande gravstenen och även det prydliga järnstaket som tidigare fanns kring vården. Glömd är han förvisso inte.

Författat av Ulf Björkdahl.