gamla landsvägen

 

Den gamla landsvägen genom Upplands-Bro (översikt)

 

 

Vi ska följa den gamla landsvägen - eller Stora landsvägen som den kallades för att särskiljas från lokala härads- och bygdevägar - genom kommunen från Stäkets sund till Håbo-gränsen. Det är en omkring två mil lång sträcka av landsvägen mellan Stockholm och Enköping.

 

Den äldsta landsvägen

 

För 1.000 år sedan låg Mälarens vattennivå några meter högre än nu och de flesta resenärer som korsade vår trakt använde båt eftersom vattenvägarna ännu var de viktigaste kommunikationslederna. Den blivande landsvägen trampades upp under vikinga- och medeltiden i takt med landhöjningen. Vägen blev ett av rikets huvudstråk sedan Stockholm blivit handelsplats och huvudstad och en färdväg till lands behövdes till Enköping och Västerås och till gruvnäringen i Bergslagen. Av detta skäl kom vägen ibland att kallas för Kopparbergsvägen. Trots att de vägfarande måste passera Stäkets sund med sitt strida vatten som slet hårt på färjor och broar och även tampas med flera besvärliga backar var vägen genom Bro härad att föredra framför omvägen via Uppsala.

 

Den äldsta landsvägen var endast en smal stig. Man gick eller red eller så använde man oxar och hästar för klövjning eller för att dra släpor (ett slags skaklar med tvärslåar emellan på vilka man kunde frakta lättare last). Vägens sträckning var inte alltid given utan kunde ändras utifrån framkomligheten. Där marken var lös trampades hålvägar (dikesliknande slitage). Vägbankar byggdes endast över sankmarker. Malmtransporter och andra tyngre lass skeppades över Mälaren eller transporterades med släde vintertid.

Under 1500-talet började vägarna generellt förbättras men fortfarande var landsvägen mest en stig, upptrampad av hovar och klövar och spår efter kärror och släpor. Endast få vägsträckor i landet var framkomliga med vagn.

 

1600-talets landsväg

 

Under stormaktstiden på 1600-talet ökade behovet att resa, inte minst för den expanderande statsmakten med ämbetsmän, post, trupp mm som skulle fara kors och tvärs över riket och nu ville man även kunna ta sig fram med fyrhjuliga vagnar. Landsvägarna försågs därför med upphöjda vägbankar med diken på båda sidor. Det skulle vara 10 alnar (6 m) mellan dikena. Underhållet av vägen fördelades på traktens bönder. Gästgiverier skulle finnas på bestämda avstånd, ett skjutsväsende organiserades (även här fick bönderna ställa upp), vägarna uppmättes och milstolpar sattes upp.

 

Även om det, med några undantag, är svårt att finna uppgifter om årtal verkar det som att byggandet av Stora landsvägen med vägbank och diken på allvar kom igång i Bro härad under 1660-talet. Landsvägen drogs över hemmanens utmarker eller längs med gränsen mellan in- och utägorna. Endast i undantagsfall passerades åkermark och då på kortast möjliga ställe. Så långt möjligt följde man förmodligen de gamla stigarnas sträckning. Gårdsplaner passerades vid Näs kyrkby, Tibble by med gästgiveriet och Aspviks kvarn.

 

Tillkomsten av 1600-talets anlagda landsväg ökade framkomligheten väsentligt, särskilt för resande med vagnar, även om komforten inte ska överdrivas då vägen fortfarande var ojämn och backig. Vid Stäkets sund fick man invänta överfart med färjan, även om färjan under några årtionden och med stor möda var ersatt med en bro. Grindar längs vägen skulle öppnas och stängas. De flesta vägfarande vandrade även om resvagnar och forkolonner efter hand blev vanligare inslag. Man färdades vanligen 3-5 mil/dag, ibland längre.

 

Vintertid reste man med släde på den särskilda vinterlandsvägen som stakats ut över frusna vatten, sankmarker och öppna fält. Den var rakare, planare och genare än sommarlandsvägen varför man kom fram på kortare tid och dragdjuren orkade med tyngre lass. Att som resenär färdas i släde var bekvämare än att sitta i ofjädrad vagn. Många transportbehov sparades till vintern. Från Stockholm gick ”Stora vintervägen” via Barkarby gästgiveri och Görvälns krog över Görvälnfjärdens is och upp på landbacken vid Tibble gästgiveri. På ängen nedanför gästgiveriet fanns en särskild krogstuga för vinterresenärer. Därefter följde vintervägen dagens järnvägssträckning, passerade Aspviks krog och löpte ut i Brofjärden (se kartan). Därefter letade sig vintervägen upp på fastlandet via Kvistabergsviken, passerade vinterkrogen vid Rättarboda, gick ut i Kalmarviken efter Toresta gård och sedan upp på land vid Draget. Det var förstås inte alltid riskfritt att färdas över is så ibland användes ändå sommarlandsvägen vintertid.

 

De bäst bevarade delarna av 1600-talsvägen finns vid Stäkets sund (stig), Stäket-skogen (stig), Dalkarlsbacken (vägbank) och ovanför denna (vägbank). Även ovanför Hälledagshällarna vid Håbo-gränsen finns 1600-talsvägen kvar men är svår att upptäcka. En genuin vägsträcka försvann tyvärr vid byggandet av Upplands-Bro gymnasieskola och snart försvinner den som går över Jursta tidigare ägor. Andra bevarade vägsträckor med ursprung i 1600-talet, men som är breddade och förhöjda pga senare tiders trafik, är Dalkarlsgärdena, Tibble gårdsväg, Gamla Aspviksbacken samt över Önsta och Tätorp.

 

På kartan har författaren ritat in sommarlandsvägens sträckning under 1600- och 1700-talen (svart). Som synes följer den i stort sett dagens Enköpingsvägen (gult). Även de på den tiden besvärliga backarna är markerade. Vinterlandsvägens ungefärliga sträckning är inritad med blått.

1700-talets landsväg

 

Under 1700-talet vidmakthölls landsvägen med den sträckning som dragits under 1600-talet. I själva verket kom huvuddelen av 1600-talets landsväg att användas i flera hundra år, vissa sträckor ända fram till slutet av 1930-talet. Genom underhåll och förbättringar har vägbanken höjts efter hand. En betydelsefull vägomläggning gjordes i början av 1700-talet då vägen över de branta och besvärliga Hälledagshällarna vid Håbo-gränsen ersattes med en ny och mindre brant sträckning.

 

Under 1700-talet skedde några särskilt intressanta passager längs landsvägen genom vår bygd. 1719 drog Karl XII:s liktåg fram på Stora landsvägen, en flera km lång karavan med 110 vagnar och 450 hästar. Den sista övernattningen före Stockholm gjordes i Örnäs och Tibble. 1743 tågade flera tusen dalkarlar på landsvägen genom häradet mot Stockholm för att protestera mot kungens politik. Övernattning skedde i Tibble. Övernattade kring Tibble gjorde även en trupp om några tusen soldater från Värmland på väg mot Stockholm 1809 för att medverka i upproret mot kungen.

1800-talets landsväg

 

I början av 1800-talet byggdes en bro på stenpelare över Stäkets sund, en bit söder om färjeläget. I samband med det omlades landsvägen över Stäketholmen där slottsruinen är. Den nytillkomna ångbåtstrafiken krävde snabb passage genom sundet där bron blev til ett hinder och under 1860-talet ersatte man den fasta broförbindelsen med en svängbro vid det tidigare färjeläget.

Vid mitten av 1800-talet, då staten ökade väganslagen, gav man sig på att reducera de besvärliga backarna i häradet. Medel avdelades 1846 för att få bukt med Dalkarlsbacken, Långsandsbacken, Knektbacken, Gripens backe, Aspviksbacken och backarna vid Håbo-gränsen. De flesta av dessa byggdes bort genom att landsvägen omlades i en helt ny sträckning förbi backarna.

Under 1870-talet drogs järnvägen fram genom vår trakt, tillkommen för malmtransporter från Bergslagen till Stockholm. Den medförde en del anpassningar av landsvägen, bl a en vägbro vid Stäket, vägrätningar mellan Jursta och Toresta samt plankorsningar i Kungsängen och Toresta. Behovet av särskilda vintervägar försvann när tyngre transporter nu kunde ske med järnväg. De snabba färdsätten med järnväg och ångbåtar medförde en minskning av den tidigare livliga trafiken på landsvägen.

1900-talets landsväg

 

Ännu in på 1910-talet var landsvägen mest lämpad för vandrare och hästskjutsar och reshastigheten rörde sig om 7 km/tim (hästskjuts). Körbanan var nu 5 m bred genom hela häradet. Bilar blev vanligare efter första världskriget och då försvann de sista grindarna på landsvägen. 1925 övertogs vägunderhållet av den nyinrättade vägförvaltningen.

 

Den efter hand tilltagande biltrafiken ställde krav på en landsväg utan skarpa kurvor och skymd sikt. 1927-28 rätades och breddades vägen mellan Aspviks kvarn och Ekboda. Under 1930-talet och dess arbetslöshet gjordes en stor satsning på Enköpingsvägen genom statliga nödhjälpsarbeten, s k AK-arbeten. Vägen rätades mellan Stäket-Aspviks kvarn och Jursta-Höglunda. Körbanan breddades till 7 m. Inledningsvis var vägen grusad men försågs senare med smågatsten på hela sträckan innan den så småningom asfalterades.

 

Efter andra världskriget expanderade bilismen. Då hade landsvägen blivit Riksväg 12 och 1962 upphöjdes den till europaväg E18. Snart ersattes landsvägen av en helt ny väg i kommunen då motorvägen öppnades med sin första del 1967 och var klar 1971. Enköpingsvägen blev då länsväg 840.

Källor:

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och dess föregångare, in- och utgående skrivelser, inspektörsberättelser m m 1843-54 (riksarkivet i Arninge)

Väg- och vattenbyggnadsverket, vägbyrån, tekniska uppgifter 1930-66 (riksarkivet i Arninge)

Väghandlingar hos länsstyrelsen landskansliet 1796-1874 (landsarkivet i Uppsala)

Landshövdingens femårsberättelser 1805-1900 (Landsarkivet i Uppsala)

Bro härads väghållningsdistrikt 1849-1936 (Landsarkivet i Uppsala)

Statens vägverk, vägförvaltningen i Uppsala län (Landsarkivet i Uppsala)

Uppsala läns Kongl Landthushållningssällskaps handlingar 1846-56 (Landsarkivet i Uppsala)

Johan Elers beskrivning av vägarna i bl a Bro härad, 1792.

Almare-Stäkets gårdsarkiv (Kungliga Biblioteket)

Lantmäteriet, historiska kartor på nätet

Kartor från Stockholms-Näs hembygdsförening

Fornminnesregistret på nätet (Riksantikvarieämbetet)

Äldre fornminnesinventeringen i Näs, Bro och Låssa socknar (Riksantikvarieämbetets arkiv)

Rapporter från arkeologiska undersökningar (Stockholms länsmuseum)

Elers vägbeskrivning 1792

En vägbok för Uppsala län, 1937

Näs och Bro-Låssa sockenprotokoll 1863-1950 (Upplands-Bro kommunarkiv)

Järfällaboken band 2

Det hände i Upplands-Bro

Upplands-Bro, kulturhistoriska miljöer, Gabriele Prentzlau-Enander

Underlag från Börje Sandén och hemsidan för Upplands-Bro kulturhistoriska forskningsinstitut (UKF)

Intervjuer med Upplands-Bro bor.

 

 

Sidan upprättad 2013-09-19, reviderad 2016-10-29.