Så här kunde rättsskipningen gå till för snart 200 år sedan vid ett lindrigt fall av misshandel i Visseltofta.

Den 21 maj 1821 arbetade Björkerås-bonden Christen Svensson med att bygga en spång av ris och bräder över ett kärr långt upp i skogen. Till hjälp hade han drängen och några av sina torpare. Men en av torparna tyckte att husbonden begärde för mycket så sinnet rann över…

Kronolänsman K.L. Frost hade till Västra Göinge häradsrätts sommarting 1821 stämt torparen Herman Christensson i Björkerås med påståendet att han den 21 maj samma år hade överfallit sin husbonde Christen Svensson och dennes dräng Sven Simonson med hugg och slag. Christen Svensson var bonde i Björkerås sedan många år, liksom tidigare hans far och även farfar. Han kunde även stoltsera med titeln rusthållare. Herman Christensson hade sedan några år kontrakt med Christen Svensson på ett torp i Björkerås-skogen, för övrigt det torp som senare efter honom kom att kallas för Hermans täppe. Både Christen och Herman var i sina bästa år och var vid tillfället båda i 30-årsåldern och hade familjer med växande barnaskaror. Vittnen i målet var Björkerås-torparna Jon Holm och Tufve Persson, torparhustrun Hanna Tufvesdotter och pigan Gunhild Bengtsdotter i Östra Genastorp.

Den tilltalade Herman Christensson infann sig emellertid inte till rättegången. Det gjorde inte heller vittnena Hanna Tufvesdotter och Gunhild Bengtsdotter. Som bevis i målet åberopade åklagaren Frost de av vittnena Jon Holm och Tufve Persson lämnade vittnesmålen. De hade inte sett hur slagsmålet började men hade tagit sig raskt till platsen när de hörde skrik och svordomar. Enligt de i huvudsak samstämmiga vittnesmålen hade det hela utspelat sig enligt följande. Herman Christensson låg ovanpå Christen Svensson i det blöta kärret. Vittnet John Holm sprang genast fram och slet Herman från Christen. Därefter tog Christen tag i Herman och drog ut honom i kärret igen. Där stod de och svor åt varandra. Så slog Christen Herman i huvudet med sin hand så att håret burrades upp och han fortsatte därefter att svära, hoppa och svänga med armarna. John Holm sade åt dom att sluta, och då gick de båda upp på fastmarken. Christen var fortfarande stridslysten: ”Vill du mej mer så kom nu hit så ska du få känna på björketillingen”. Så tog de tag i varandra igen och nu hamnade Herman under Christen, allt under bägges svärande. Hermans hustru kom nu till platsen och utbrast: ”Ni borde skämmas”. De slutade att slåss men Herman sade till Christen: ”Hon är min hustru, slå nu henne också”, vartill Christen svarade ”Nej, jag är därtill för snäll”. Så gick de var och en hemåt mot sitt. På långt håll vände sig Herman om och skrek och svor. Eftersom såväl den tilltalade som två av vittnena uteblivit från tinget beslöt rätten 30 juli att uppskjuta målet till hösttinget.

Vid hösttinget i november togs målet upp igen. Den här gången infann sig alla berörda utom Gunhild Bengtsdotter som hade eftersökts men inte påträffats. Svarande Herman Christensson bestred målet. Han kunde inte uppge något skäl för sitt uteblivande från förra tinget. Han förklarade sig vara torpare till målsägande Christen Svensson, men poängterade att han inte var hans tjänstehjon. Inte heller Hanna Tufvesdotter kunde redovisa något skäl för sitt uteblivande från förra tinget. Hanna vittnade om att Herman Christensson hämtat ris till en Christen Svensson tillhörig broläggning. Hon hörde Herman säga till Christen: ”Skall jag gå med dina förbannade vaser (risknippen)”, varpå han slog omkull Christen på broläggningen och båda föll i kärret över vilket bron skulle läggas. Jon Holm hjälpte dom upp och sedan de kommit upp slog Christen sin torpare till marken och ruskade honom. Hanna menade även att Herman syntes vara påverkad av starka drycker. Jon Holm tillade utöver sitt tidigare vittnesmål att han inte vet vem som började slagsmålet samt att varken Herman eller Christen var påverkade av starka drycker. Tufve Persson tillade utöver sitt tidigare vittnesmål att han efter händelsen hört Herman Christensson berätta att drängen Sven Simonsson skuffat honom. Herman hade då slagit till Sven under yttrandet ”Låt bli din skitare”. Vittnet kunde inte säga om Herman och Christen varit påverkade av starka drycker. Åklagaren yrkade på böter för såväl Herman Christensson som Christen Svensson.

Den 14 december 1821 avkunnade rätten sin dom med stöd av berörda paragrafer i Missgärningabalken. Genom vittnena Hanna Tufvesdotter och Jon Holm ansågs styrkt att svarande Herman Christensson i Björkerås en sockendag i maj omkullstött målsäganden Christen Svensson och därvid utfallit i svordom. Han dömdes att för omkullstötande böta 16 skilling samt för svordom och lättsinnighet böta 16 skilling. Mot målsägaren Christen Svensson ansågs genom Jon Holms och Tufve Pehrsons vittnesmål ha framkommit att han vid ifrågavarande tillfälle slagit Herman Christensson i huvudet samt även omkullstött honom och svurit. Han dömdes att för svordom och lättsinnighet böta 16 skilling, för slag utan åkomma böta 24 skilling samt för omkullstötande böta 24 skilling. För uteblivande från föregående ting dömdes Herman Christensson att böta 32 skilling och vittnet Hanna Tufvesdotter 16 skilling. Herman Christensson och Christen Svensson dömdes dessutom att gemensamt ersätta var och ett av de inkallade vittnena med 1 riksdaler och 16 skilling. Efter en snabb lagföring var rättvisa skipad. De inblandade fick böta för sina missgärningar, de som uteblivet vid tinget fick böta och de inkallade vittnena fick ersättning.

Vi kan konstatera att för slagsmålet bötade Herman och Christen lika mycket, 1 Riksdaler och 16 skilling, även om beloppen framräknats på olika sätt. Om man enbart ser till våldshandlingarna (och alltså bortser från svordomar och undanhållande) fick Christen böta 1 riksdaler och 16 skilling medan Herman kom undan med 16 skilling. Christen bötade således fem gånger mer för själva slagsmålet och var ju den som varit mest våldsam, även om Herman hade börjat slagsmålet. Eftersom böterna inte var relaterade till inkomst drabbades torparen hårdare än bonden. Det sved nog ändå för bonden. Det var ju han som anmält torparen till åtal, och nu hade han själv fått stå till svars och dömts. Christen sålde sitt hemman året därpå och flyttade härifrån. Om detta hade med domutslaget att göra kan vi bara spekulera. Herman förblev i alla fall torpare i Björkerås till döddagar.

Ulf Björkdahl

Källor:

Västra Göinge häradsrätt, sommartinget 1821 § 191 och bifogade vittnesmål

Västra Göinge häradsrätt, hösttinget 1821 § 133 och saköreslängd

Upprättad 2012-04-11.