Den gamla landsvägen genom Upplands-Bro (översikt)

Vi ska följa den gamla landsvägen - eller Stora landsvägen som den kallades för att särskiljas från lokala härads- och bygdevägar - genom kommunen från Stäkets sund till Håbo-gränsen. Det är en omkring två mil lång sträcka av landsvägen mellan Stockholm och Enköping.

Den äldsta landsvägen

För 1.000 år sedan låg Mälarens vattennivå några meter högre än nu och de flesta resenärer som korsade vår trakt använde båt eftersom vattenvägarna ännu var de viktigaste kommunikationslederna. Den blivande landsvägen trampades upp under vikinga- och medeltiden i takt med landhöjningen. Vägen blev ett av rikets huvudstråk sedan Stockholm blivit handelsplats och huvudstad och en färdväg till lands behövdes till Enköping och Västerås och till gruvnäringen i Bergslagen.

Den äldsta landsvägen var endast en smal stig. Man gick eller red eller så använde man oxar och hästar för klövjning eller för att dra släpor (ett slags skaklar med tvärslåar emellan på vilka man kunde frakta lättare last). Vägens sträckning var inte alltid given utan kunde ändras utifrån framkomligheten. Där marken var lös trampades hålvägar (dikesliknande slitage). Vägbankar byggdes endast över sankmarker. Malmtransporter och andra tyngre lass skeppades över Mälaren eller transporterades med släde vintertid.

Under 1500-talet började vägarna generellt förbättras men fortfarande var landsvägen mest en stig, upptrampad av hovar och klövar och spår efter kärror och släpor. Endast få vägsträckor var framkomliga med vagn.

1600-talets landsväg

Under stormaktstiden på 1600-talet ökade behovet att resa, inte minst för den expanderande statsmakten med ämbetsmän, post, trupp mm som skulle fara kors och tvärs över riket och nu ville man även kunna ta sig fram med fyrhjuliga vagnar. Landsvägarna försågs därför med upphöjda vägbankar med diken på båda sidor. . Underhållet av vägen fördelades på traktens bönder. Gästgiverier skulle finnas på bestämda avstånd, ett skjutsväsende organiserades och milstolpar sattes upp.

Även om det, med några undantag, är svårt att finna uppgifter om årtal verkar det som att byggandet av Stora landsvägen med vägbank och diken på allvar kom igång i Bro härad under 1660-talet. Landsvägen drogs över hemmanens utmarker eller längs med gränsen mellan in- och utägorna. Endast i undantagsfall passerades åkermark. Så långt möjligt följde man förmodligen de gamla stigarnas sträckning.

Tillkomsten av 1600-talets anlagda landsväg ökade framkomligheten väsentligt, särskilt för resande med vagnar, även om komforten inte ska överdrivas då vägen fortfarande var ojämn och backig. Vid Stäkets sund fick man invänta överfart med färjan. Grindar längs vägen skulle öppnas och stängas. De flesta vägfarande vandrade även om resvagnar och forkolonner efter hand blev vanligare inslag.

Vintertid reste man med släde på den särskilda vinterlandsvägen som stakats ut över frusna vatten, sankmarker och öppna fält. Den var rakare, planare och genare än sommarlandsvägen varför man kom fram på kortare tid och dragdjuren orkade med tyngre lass.

De bäst bevarade delarna av 1600-talsvägen finns vid Stäkets sund (stig), Stäket-skogen (stig), Dalkarlsbacken (vägbank) och ovanför denna (vägbank). Även ovanför Hälledagshällarna vid Håbo-gränsen finns 1600-talsvägen kvar men är svår att upptäcka. En genuin vägsträcka försvann tyvärr vid byggandet av Upplands-Bro gymnasieskola och snart försvinner den som går över Jursta tidigare ägor. Andra bevarade vägsträckor med ursprung i 1600-talet, men som är breddade och förhöjda pga senare tiders trafik, är Dalkarlsgärdena, Tibble gårdsväg, Gamla Aspviksbacken samt över Önsta och Tätorp.

På kartan har författaren ritat in sommarlandsvägens sträckning under 1600- och 1700-talen (svart). Som synes följer den i stort sett dagens Enköpingsvägen (gult). Även de på den tiden besvärliga backarna är markerade. Vinterlandsvägens ungefärliga sträckning är inritad med blått.

1700-talets landsväg

Under 1700-talet vidmakthölls landsvägen med den sträckning som dragits under 1600-talet. En betydelsefull vägomläggning gjordes i början av 1700-talet då vägen över de branta och besvärliga Hälledagshällarna vid Håbo-gränsen ersattes med en ny och mindre brant sträckning.

Under 1700-talet skedde några särskilt intressanta passager längs landsvägen genom vår bygd. 1719 drog Karl XII:s liktåg fram på landsvägen. 1743 tågade flera tusen dalkarlar genom häradet mot Stockholm för att protestera mot kungens politik. 1809 passerade en trupp om några tusen soldater från Värmland på väg mot Stockholm för att medverka i upproret mot kungen.

1800-talets landsväg

I början av 1800-talet byggdes en bro på stenpelare med vindbrygga över Stäkets sund, en bit söder om färjeläget. Den nytillkomna ångbåtstrafiken krävde dock snabb passage genom sundet och under 1864 ersattes den med en svängbro vid det tidigare färjeläget.

Vid mitten av 1800-talet gav man sig på att reducera de besvärliga backarna i häradet. Statsmedel avdelades för att få bukt med Dalkarlsbacken, Långsandsbacken, Knektbacken, Gripens backe, Aspviksbacken och backarna vid Håbo-gränsen. De flesta av dessa byggdes bort genom att landsvägen omlades i en helt ny sträckning förbi backarna.

Under 1870-talet drogs järnvägen fram genom vår trakt, tillkommen för malmtransporter från Bergslagen till Stockholm. Den medförde en del anpassningar av landsvägen, bl a en vägbro vid Stäket samt plankorsningar i Kungsängen och Toresta. Behovet av särskilda vintervägar försvann när tyngre transporter nu kunde ske med järnväg.

1900-talets landsväg

Ännu in på 1910-talet var landsvägen mest lämpad för vandrare och hästskjutsar och reshastigheten rörde sig om 7 km/tim (hästskjuts). Bilar blev vanligare efter första världskriget och då försvann de sista grindarna på landsvägen.

Den efter hand tilltagande biltrafiken ställde krav på en landsväg utan skarpa kurvor och skymd sikt. Under 1930-talets arbetslöshet  gjordes en stor satsning på Enköpingsvägen genom statliga nödhjälpsarbeten. Vägen rätades och breddades. Inledningsvis var vägen grusad men försågs senare med smågatsten på hela sträckan innan den så småningom asfalterades.

Efter andra världskriget expanderade bilismen. Då hade landsvägen blivit Riksväg 12 och 1962 upphöjdes den till europaväg E18. Snart ersattes landsvägen av en helt ny väg i kommunen då motorvägen öppnades med sin första del 1967 och var klar 1971.

Sidan upprättad 2013-09-19, reviderad 2020-01-29.